En färgstark Idlakaraktär har gått ur tiden. Inga-Maria Bergkvist blir legendarisk i föreningen Idla genom sina berömvärda insatser och som en verklig stöttepelare i föreningen.
Inga-Maria var huvudrollsinnehavaren som stod med ena foten i kulisserna. Hon tog plats med pondus och självklarhet, men gjorde det helst strax utanför strålkastarljuset. Som första avprickerska i foajén på Gymnastik- och Idrottshögskolan, som grötkokerska i lägerköket på Gålö och som direktförbindelse till Stockholms Stads lokalbokning för att endast nämna ett fåtal av hennes arenor.
Inga-Marias engagemang i Föreningen Idla var outsinligt och lämnar avtryck hos många av oss. Hon var hörnstenen som i det tysta uträttade stort som smått. Hon var en festarrangör och konditor av rang. Inga- Marias principfasthet var monumental och beundransvärd. I hennes spår följde ordning och reda, omkring henne fanns var ting på sin plats. Det som föll under Inga-Marias ansvar utförde hon med precision och finess, och som Inga-Maria tänkt, så blev det också. Hennes känsla för plikt och ansvar gick hand i hand med obegränsad driftighet och vitalitet. Det som i andras ögon kunde tyckas vara petitesser ingick för Inga-Maria i en meningsfull helhet.
I hennes hjärta hade föreningens barn och unga en alldeles särskild plats. Många är vi som kommer minnas Inga-Marias namn och förknippa det med kära minnen från Gålö-lägret. Efter en felskrivning i ett e-mail angående lägerlappar kom hon ibland att kallas för ”Läderlappen”. Ett passande namn på en person som uträttade storverk i det tysta och som i augustinatten kunde ses smyga kring Gålös husknutar med en tung nyckelknippa i handen, säkerställande att alla barn sov tryggt innan hon själv pustade ut och gick till sängs efter ett långt dagsverke.
På samma sätt som vi fortfarande kan se Inga-Marias karakteristiska strålande uppenbarelse framför oss fortsätter hennes gärningar att ha resonans i föreningen. Hennes fullkomliga hängivelse åt det praktiska och det administrativa tillika det festliga och det uppsluppna inspirerar. Det gör också hennes engagemang i föreningens barn och unga. Det är ett par stora och viktiga skor Inga-Maria lämnar efter sig att fylla. Och aldrig någonsin kommer vi att glömma smaken av sommarljummen blåbärspepparkaka. Eller ljudet av Inga-Marias smittsamma skratt.
Vid pennan, Rebecca Remnélius, november 2017.
