Margareta som i höstas fyllt 90 år är föreningens äldsta medlem som tränar. När jag ringde för att gratulera till den aktningsvärda åldern svarade hon som vanligt med glad och pigg stämma. Vårt samtal handlade bl.a. om hennes många år som Idlaflicka. Det berättade hon gärna om. Här följer några axplock från denna pratstund.
Startpunkten var en lapp med inbjudan till Idlaträning som Margareta fick syn på i samband med en lunch på sin arbetsplats. Intresset väcktes till att prova på en gymnastikform som då var helt okänd för henne.
Våren 1952 fick hon under Ernst Idlas ledning uppleva en ny rörelsevärld som passade henne utmärkt. Att till vacker, följsam musik utföra harmoniska, funktionella och estetiska rörelseföljder, som Ernst Idla utvecklat med kroppens naturliga rörelser som grund, ger henne stor glädje och stort välbehag. Vid den här tiden fanns alltid en pianist med under träningen. I nära samverkan med Ernst Idla skapade den skickliga pianisten anpassad musik till rörelserna. En lyx som vi idag bara kan drömma om.
1953 firade Stockholm 700 år och i september avslutades firandet med en ljusfest på Stadion under kvällstid där bl.a. en mycket stor grupp med Idlaflickor medverkade. En av deltagarna var Margareta. Hon minns att uppvisningsdräkten var vita byxor av den modell av underbyxa som gällde då. Den var av vidare snitt än idag och hade resår i midja och runt lår. Till överkroppen en enkel, vit ärmlös tröja. På stadions gräsmatta var det utlagda små, runda, vita brickor som var deltagarnas platser under uppvisningen. Viktigt att raderna av deltagare skulle vara raka i alla riktningar. Det blev en fantastisk uppvisning. Publiken applåderade entusiastiskt, liksom jag själv som var där och för första gången upplevde Idlas magi. Jag minns kvällen som om den var igår. Efter den kvällen drömde jag intensivt om att själv bli Idlaflicka. Det blev verklighet några år senare.
Margareta var också mycket intresserad av tennis och orientering så under några år på 60-talet fick de ta överhanden. Därefter var det dags att vände tillbaka till Idla.
1975 anmälde hon sig till den Idla-kurs som anordnades i San Augustin på Kanarieöarna under en vecka i början av mars. Kursen omfattade 24 timmars teoretisk och praktisk undervisning i modern rörelselära ledd av Ernst Idla och med assistenter. Även Ernst Idlas döttrar Ingrid och Daisy var med. Dessutom undervisade musikpedagogen Zoltan Györey 1 timme per dag i ämnet “Musik i rörelseaktivitet”. Övrig tid kunde ägnas åt sol och bad. Fyra av kursdeltagarna var inte Idlaflickor utan kom från olika platser i Sverige och var intresserade av att lära sig om Idla-metoden. Den innehållsrika veckan var lärorik och nöjsam i fin blandning. Intyget som Margareta fick efter avslutad kurs har hon sparat som ett kärt minne.
Året därpå gick Idlaresan till samma plats men denna gång som träningsresa utan inlagda undervisningstimmar. Särskilt minns Margareta de fyra skickliga assisterande Idlorna ur Representationsgruppen som alla övriga följde med beundran i blicken.
De senaste åren är det seniorgruppens Idlaträning som gällt. Det har varit ett härligt sätt att hålla kropp och sinne i god form även när antalet år ökat. En fin krydda har också varit den trevliga samvaron kring kaffebordet efteråt.
Just nu har Corona-viruset satt stopp för detta. Men hoppet finns att snart få ta på träningskläderna och återigen träna tillsammans enligt metoden som skapades av “Trollkarlen från Tallinn”.
Marie-Louise Lavén
