Jag är stolt att få representera en förening där alla barn får vara med. Där vi välkomnar alla att springa, leka, busa, hoppa, testa, våga, utvecklas och växa. Där vi inte toppar laget med starka spelare, utan toppar varje spelare med styrka, självkänsla och glädje. Där vi toppar varje träning och sammankomst med kärlek.
Jag är stolt att få representera en förening där vi ser till utveckling snarare än förutsättningar. Där vad barnet redan kan är ointressant, och vad barnet kan få uppleva är det som är viktigt. Det är när barnet vågar som utveckling kan ske, och jag är stolt och glad att kunna vara en del i att stötta barnet att våga ta steget, resa sig från bänken och vara med, kasta bollen och fånga den, släppa ribbstolen och hoppa.
Jag är stolt att få representera en förening där vi värnar om det unika hos varje barn och ser till hur detta kan bidra till gruppen. Där varje barns idéer och kreativitet tillvaratas och ibland ligger till grund för att träningen tar en helt ny vändning. Där vi gläds med och åt varandra och inte tävlar mot varandra.
I söndags föll det sig så att vi fick ha alla hjärtans dag-träning. Det, beslöt vi, firas bäst med geléhjärtan i mängder, samt (på förslag av Sophie och Inès, 6 år) med att hjula varv efter varv på gymnastiksalsgolvet. Jag är så glad över att få sprida och dela rörelseglädje och Idlakärlek, och stolt över att se alla mina Idlor växa tillsammans. Barn vill leka och ha roligt tillsammans, inte alltid tävla mot varandra, och i leken får fantasin fria tyglar. När vi leker mår vi bra, vågar och växer, oavsett om vi är sex eller tjugosex år gamla.
Rebecca
Ledare för Klastorpsskolans grupper
