En vårlig dag i slutet av april var vi fem deltagare från den manliga Idlaträningen som åkte till Tallinn för att både teoretiskt och praktiskt förmedla våra kunskaper och erfarenheter av Idlaträningen. Fyra av oss har varit med så länge att vi var med redan på Ernst Idlas tid; vi minns hur det var att träna under hans inspirerande och dynamiska ledning. Kunde vi lämna över något av detta till Ernst Idlas forna hemland? Det land som han tvingades fly ifrån när Sovjet ockuperade och förtryckte landet och dess befolkning. Det var vår förhoppning. Skulle vi lyckas?
Frågan om en manlig Idlakurs i Estland fick jag första gången vid 70-årsjubileet i Eriksdalshallen 2015. Kai Randrüüt från Estland vädjade starkt om en sådan kurs. Jag ska villigt erkänna att jag var litet avvaktande. Under hösten 2017, då ett tiotal Idlaledare från Estland besökte Stockholm för en fördjupad utbildning i Idlametoden, kom frågan upp igen. Eva Seera, ordförande i den Estniska Idlaföreningen, uttryckte lika starka önskemål som tidigare Kai Randrüüt gjort. Efter att ha övervägt hur kursen skulle kunna läggas upp och stämt av med Idlaföreningen svarade jag: ”Ja”. Men jag ville ha hjälp av fyra av mina egna deltagare med att praktiskt visa hur övningarna utförs. När de också kunde berätta om sina erfarenheter från Ernst Idlas tid var det ett extra plus skulle det visa sig.
Nu stod vi alltså på kajen i Tallinn. På vägen till träningslokalen hade jag en hel ”del fjärilar i magen”, men när vi väl kom i gång blev det genast mycket lugnare. Undervisningen flöt på bra. Mina medhjälpare var inte bara duktiga på att utföra övningarna. Det visste jag ju hemifrån. Men de var även duktiga på att förklara och instruera, trots olika språk. En värdefull extra hjälp hade vi dock av att Erik Orviste kunde estniska. Att inte vara ensam i en sådan här situation tror jag är en viktig grund för framgång.
Det starkaste intrycket från denna tvådagarskurs gav de estniska deltagarna. Vi från Sverige var väldigt eniga om att mer entusiastiska, vetgiriga, ambitiösa, vänliga och positiva deltagare kunde vi inte ha haft. De antecknade flitigt vad vi gjorde. Stämningen var hög hela tiden, fylld av glädje, skratt och ”aha-yttranden”. Och duktiga var de! Mycket duktiga gymnaster. De hade en stabil gymnastisk grund som vi genom kursen kunde bygga vidare på. Det blev så lyckat! För det tyckte vi från Sverige att det blev. Vi är faktiskt väldigt nöjda när vi ser tillbaks på kursen. Vi fick översvallande beröm från deltagarna. Vi tror att vi lyckades förmedla en hel del av det som Ernst Idla gett oss.
Kring de övningar som vi hade med i träningen berättade jag så långt minnet räckte hur en lektion under Ernst Idlas ledning kunde gå till. Hur han inom lektionens ram bedrev en skapande verksamhet, hur han arbetade med oss i utvecklingen av både äldre och nya övningar, hur han kunde plocka fram nya rörelsemönster ur vad vi fritt kunde få göra, hur han metodmässigt instruerade oss att löpa på rätt sätt, gå med rätt hållning osv. Denna ”kringinformation” väckte stort intresse och uppskattning hos flera deltagare. Det gav en historik kring övningarna och i något avseende en personlig koppling till människan Ernst Idla, som det satte stort värde på.
Innan vi åkte tillbaks till Sverige hann vi med att under Kai Randrüüts entusiastiska ledning besöka skolan – Tallinna Reaalkool – där Ernst Idla hade arbetat. Vi fick se gymnastiksalen där det 2018-05-04 fortfarande fanns en bygelhäst från Ernst Idlas tid. Kai visade oss även den storslagna aulan där man har haft flera Idlauppvisningar.
Vi var fem mycket nöjda deltagare som från akterdäck i strålande vårsol tog farväl av Tallinn. Vi var från vänster på bilden med bygelhästen Sören Svartz, Erik Orviste, Claes Ander, Lennart Sundquist och Hans Söderman.
Lennart Sundquist
