Den 27-29 januari 2017 invigdes Kungl. Musikhögskolan (KMH) med öppet hus. Men redan onsdagen den 11 januari hade Föreningen Idla lyckats boka in en guidad visning av den nya skolan.
En ung, alert kvinnlig guide hänförde oss vetgiriga pensionärsmotionärer under en timme. Det blev till en symfoni i tre satser. Första satsen, ett allegretto, väljer jag att förlägga till den nya huskroppen vid Lidingö- vägen/Valhallavägen – mitt emot vår ärevördiga olympiastadion.
Uppdraget att rita och låta bygga nya KMH fick konstruktörerna vid AIX Arkitekter av Akademiska Hus. År 2004 startade skapandet. Man tog hjälp av ny teknik och nytt arkitektoniskt tänkande. En helt ny miljö skulle ges inspirerande uttryck såväl interiört som exteriört.
År 2013 inleddes byggandet och då och några år därefter var här ett liv och ett kiv. Ritningarna materialiserades. Resultatet fascinerar. T.ex. liknar de smala fönstren mot Lidingövägen pianotangenter. Placeringen på fasaden återger säkert inte någon känd melodislinga…. som vi kunde finna ut. Fönstren är dock tillverkade så att de lyhörda eleverna innanför husväggen inte skall kunna störas av gatans akustiska fortissimon.
Denna byggnad inleder KMH:s Campus och har begåvats med en iögonfallande portik, som slår an välkomsttonen till en unik kulturskola. Andra satsen, ett adagio, har jag förlagt till mellanhuset/det gamla stallhuset i rött tegel, där fordom hästar fick sin näring. Nu har stallanläggningen sadlat om och blivit musikelevernas bibliotek. Här råder nu vetgirig tystnad i den fint renoverade spilthelgedomen. Den tredje satsen, ett allegro, innehåller själva entréhuset. Till denna huskropp kom vi via en låg lång stentrappa. Byggnaden är cirka fyra gånger så stor som den första. Den har försetts med väggar av gulskimrande glasguld, som dock kommer till sin fulla rätt när solen ackompanjerar synintrycket. Vi fick le som solar.
Efter entréhallen förde ett högt och långt gemensamhetsrum oss till skolans olika delar. Vi fick bekanta oss med tre olika konsertsalar. Den största, Kungssalen, låg lite nedsänkt och var färgsatt i flera olika toner av rött på av akustikskäl gestaltskiftande väggar. En arkitektonisk problemlösning som kändes musikaliskt aptitretande. Här skulle jag vilja avnjuta en Beethoven på frustande humör. Eller en sökande Mahler. I Nathan Milstein-salen finns bl.a. en stor orgel. Salen är mörk men spotbelysning på podiet fokuserar på musikanterna. Hit kommer vi gärna för att avlyssna finstämd kammarmusik. Gärna en sen Schubert. Strax intill ligger elektronmusiksalen. Där fick vi höra prov på ljud som kom från ingenstans, eller i alla fall inte därifrån vi trodde det skulle komma. En världsunik musiksal som väl appellerar till allt vad modernisterna kan finna på. Inte bara med instrument, alltså. Ett himmelrike för sfärernas crescendon. I den långsmala, höga ljushallen som löper utmed musiksalarna och studierumssidan fängslades vi av våningarnas melodiska balkonger formade som flyglar. Dessa hade fått ljussättningar i rosa som helt sonika tillkom som reflexer från balkongernas röda linoleummattor. En bonuseffekt arkitekterna inte hade räknat med. (Ursprungligen hade de ritat in trägolv. Men det blev för dyrt, tyckte stämman.)
Hoppas verkligen att musikstudenterna inspireras av denna harmoniska inramning av sin läroanstalt till storfina prestationer framgent. Öva duktigt. Skala upp och skala ner…blir mitt slutackord.
Jahn Charleville
