Hej alla! Nu är det Alba och Maja, två av aspiranterna, som skriver! Visst har ni undrat hur vi har det på vårt läger? Här har tiden rusat iväg och vi har inte haft tid att blogga än. Men här kommer i alla fall vår första uppdatering – som får bli lite längre eftersom vi hittills inte hunnit med alls. I måndags samlades alla deltagare samlades kl 9.00 på Gålögården som ligger nära Dalarö. Det fanns några nya ansikten bland oss men de som varit här tidigare tyckte det var kul att träffa alla igen. Först fick man veta var man skulle bo samt vilka man skulle bo med. Efter det var det samling för första träningen nere på den största ängen. Efter ett kort men intensivt träningspass så var det dags för vattenpaus med saft innan träningen fortsatte.
Runt kl 12 slog matdamerna kastrullocken mot varandra, signalen för lunch. Det serverades falukorv med potatismos samt ett fräscht salladsbord. Alla verkade mycket nöjda med maten. Efter maten var det en liten rast då alla fick göra vad man själv ville. Många hängde på rummen eller var ute i solen. Efter rasten var det dags för eftermiddagsträning. Även nu tränade alla tillsammans, stora som små, och hade jätteroligt. Sedan var det dags för mellis. Det serverades saft, vatten, äpple och kanelbullar. Enligt schema var det egentligen dags för ett till träningspass men ledarna valde att utnyttja tiden med en liten badutflykt. Alla följde med bort till badet, dit det tar ca 5 min att gå, och nästan alla badade.
Efter badet så var det fritid och telefontid. Många ringde sina släktingar, vänner, föräldrar osv. I varje rum finns det dusch så man kunde tvätta av sig och byta om till middagen.Kl 18.30 var det middag och det serverades spaghetti och köttfärssås samt, även nu, ett fräscht salladsbord. Efterrätten bestod av blåbärspepparkakspaj med vaniljglass. Nu var alla mätta och nöjda inför kvällsaktiviteterna. Första kvällsaktiviteten så leks det alltid namnlekar för att lära sig varandras namn. Det blev mycket skratt och fina bilder.
Sedan var det kvällsfika med te innan sagostunden. Boken som ska läsas under veckan heter ”Flickan med silverskorna” och många tyckte att den verkade lovande efter vi hade läst det första kapitlet. Nu hade första dagen nått sitt slut och i sängarna låg det många trötta Idlaflickor och det var dags för ledarna att säga godnatt.
Tack och hej /Alba och Maja
Hej på er alla!
Här på Gålö har det varit väldigt kul men också väldigt mycket träning men jag överlevde även alla andra! Nu har vi precis ätit lax med potatis, matdamerna här lagar så god mat! Mmm!
Jag har haft det väldigt roligt här dom här dagarna med mycket skoj och träning. Vi har tränat mycket på olika teman och vi har haft styrketräning. Vi har knackat på varandras dörrar och gömt oss när dom i rummet kommer och öppnar (haha).
Hoppas du kommer hit till Gålö nästa år för det gör jag tror jag!
Hej från mig /Heidi
Himlen är oskyldigt blå
Vi springer med bollarna två
Fast kroppen den ömmar av burpee och squat
Suckar och tänker jag blott:
Snyft, snart är vår vecka slut
Det känns som vi just kom hit ut
Men tur att vi fyllde den med massa skratt,
träning och lek därför att:
Minnena finns alltid kvar
Av vänskap och soliga da’r
Kvällsbus och saga och 80-talsfest
Läger med Idla är bäst!
/Johanna, ledare
Lättskrämda läsare, ni har varnats… Läs vidare på eget bevåg om ni vill läsa Ellas rapport om en lite kusligare lägernatt.
Efter en lång dags träning gick alla vi Idlor till sängs med inställningen att sömn var nästa punkt på listan, så även jag. Men mina rumskompisar Amanda, Elvira G och Emma hade inte riktigt ställt in sig på samma sak. Våningsängarna sköts ihop, för andra natten i rad faktiskt. Den första natten hade vi först alla fyra klämt in oss i överslafarna – jag längst in i hopp om att jag kanske ändå skulle få sova. Det fick jag inte, så de andra tre hade fick då snällt flytta ner till underslafarna. För att sängarna nästa kväll skulle få flyttas ihop en andra gång var förutsättningarna att Emma, Amanda och Elvira fick sova nere och jag uppe, och att det skulle finnas ett litet utrymme mellan sängarna för att jag lättare skulle komma ner. Allt flöt på bra, men när jag flera gånger höll på att somna väcktes jag av ett litet fniss eller ett litet duns. Men lite fick jag ju tåla, jag ville ju inte vara surpuppan som förstör för folk som har kul, såna gillar jag ju inte själv. Men, så en gång – precis i tillståndet mellan vaken och sömn väcks jag av ett par rädda röster. Kompisarna under mig har nu helt skrämt upp varandra då både Elvira och Amanda berättat att de hört tassande fötter av ett litet barn när de varit ensamma i vårt rum tidigare dagar. Emma säger att det nog också kan vara The Grudge (en skräckfigur från en skräckfilm) som spökar. Alla skriker och jag hyschar. Vi får ju inte väcka nån. Efter ännu mer uppjagande och lite mer skrik-fniss pratas det om att vi borde hämta ledarna, de är ju faktiskt där för att stötta. Men istället rings det hem till föräldrar. Detta tills jag konstaterar att jag aldrig kommer få en blund om inte ledarna som faktiskt är på plats kan lugna ner alla. Jag klättrar ner, tänder en lampa, och visar att det är tomt i både badrum och garderob. Sen tassar jag ut i korridoren mot ledarnas rum. ”Knack, knack”. Jag gläntar på dörren. Ingen där. Så tassar jag tillbaka för att berätta nyheten, ”skriiiiiiik”.
Så det blir ut ur rummet igen för att dubbelkolla, den här gången med Elvira, Emma och Amanda tätt bakom sägande att det är bra att i alla fall jag inte är rädd. Nej, det är ingen där. Innan någon skriker, skuffar jag tillbaka dem i vårt rum där jag ringer Rebecca (en ledare). Ledarna sitter nere i matsalen och smider planer inför morgondagen så det tar lite tid innan Rebecca kommer. Hon lugnar ner oss alla med logiska förklaringar, säger god natt och att vi kan ringa om det är något och går sedan ner igen.
Tidigare den kvällen hade vi tagit massa fula bilder på varandra. Elvira tar fram sin mobil och börjar kolla igenom bilderna. Två bilder känns plötsligt inte igen av någon, ingen har tagit dem. När de andra räcker mobilen till mig för att visa tycker jag att det ser som att en av bilderna är tagen underifrån sängen. Men också att jag tror att nån måste ha råkat trycka på kameraknappen. Jag säger ingenting, men de blev så nyfikna på mitt ”Oj, hörni” som slank ur mig då jag fick se bilden. Då berättar jag vad jag tycker det ser ut som och säger att de måste reagera lugnt. Det gjorde de inte. I panik granskar de genast den andra bilden och finner snabbt en tydlig skugga bakom Emma på bilden. ”Det är Voldemorts skugga”, konstaterar Amanda uppskrämt. Ännu mer panik. Nu är vi alltså tydligen fast med både Voldemort, The Grudge och ett litet okänt barn. Plus att Emma helt plötsligt säger att hon nog är besatt av något okänt väsen. Jag grabbar båda mobilerna som använts eftersom jag vet att Emmas nyfikenhet kan ta över och att det då brukar googlas upp massa tester, teorier och tips på saker som tyder på att det finns okända väsen i närheten, hur man tar kontakt med dessa och vad de vill oss människor. Vilket ju skulle leda till ännu mer panikskrikande och ännu mer förslag på hur allt kan ligga till, som bara slutar med mer uppskrämmande av varandra.
Jag ringer istället Rebecca igen. Berättar om bilderna och får svaret att hon kommer upp så snart de plockat ihop nere i matsalen vilket kan ta en liten stund. Jag sätter på lite musik och försöker byta samtalsämne. Men det är svårt eftersom det alltid glider tillbaks till allt spökande. Vid det här laget sker toalettbesöken med helt öppen dörr och nu är även den stora taklampan tänd. När ledarna kommer möts vi av förvånade blickar. Att komma in i ett starkt upplyst rum halv två på natten där ingen ligger nerbäddad i sin säng långt efter Idlas släckt-och-tyst-i-rummen-tid, hade de nog inte räknat med. Jag visar bilderna och ledarna skrattar åt att det faktiskt ser ut som vi säger. Men de lugnar oss sedan med att eftersom både bilden före och bilden efter Voldemort-bilden är på Amanda i samma vinkel. Det kan ju knappast ha varit någon som sprungit in och tagit en bild mellan Amanda-bilderna. Vi måste alltså råkat ta de två okända bilderna. Så sant!
Så sade vi för tredje gången denna kväll och natt godnatt till ledarna och så gick de in till sig. Vid det här laget var klockan 2 på morgonen, så ingen orkade fortsätta med uppskrämningarna. Ja… Vi sov nog mellan 5 och 5 och en halv timme den natten. Och sovmorgonen vi fick dagen efter var ungefär 10 min… Vi får ju inte missa något på dagsschemat. Inga undantag! Gissa vilka fyra tjejer som låååångsamt släpade sig upp ur sängarna och ner till frukosten. Och gissa vem som kanske inte var sådär jätteglad över att ha blivit väckt i onödan, ha förlorat timmar av sömn på grund av att alldeles för tidigt få agera mamma och vem som halvt sovande slevade i sig havregrynsgröten den morgonen. JAAAG!!!
/Ella P
Redaktörens kommentar:
Ja, det var så att en höll på att sätta kvällsteet i halsen av skräckblandad förtjusning när en röst i telefonen piper fram ett ynkligt ”Hej Rebecca, det är Ella. Du MÅSTE komma hit. Alla är jätterädda här *skrik i bakgrunden* och vi kan inte sova och nu har vi hittat bilder i Elviras mobil som ingen har tagit!”. Även våra äldre lägerdeltagare kan alltså skrämma upp sig själva framåt aftonen. Och därpå hittas såhär vid väckningen morgonen efter:
