Ernst Idla (1901–1980) föddes 8 april 1901 på Õisu herrgård i Särevere, Järvamaa, som son till trädgårdsmästaren Hans Idla och Emilie Dubas. Under Ernsts sista skolår 1918 utropades Estland som självständig stat, och han deltog som frivillig i frihetskriget. Redan 1920 började han arbeta som gymnastiklärare; 1922 flyttade han till Tallinn, gifte sig med konsertpianisten Leida Rebane och verkade både i skolor och inom Idrottsförbundet Kalev.
Med Kalevs stöd studerade Idla fysiologi, psykologi och medicin vid Deutsche Hochschule für Leibesübungen i Berlin. Parallellt startade han 1924 en kvinnogrupp, de första Idlaflickorna. Efter examen 1925 byggde han upp den unga estniska statens system för fysisk fostran: han utbildade lärare, skrev artiklar, regisserade massuppvisningar och var även rikstränare inför OS i Amsterdam 1928. År 1929 grundade han Gymnastikinstitutet i Tallinn (rektor till 1940) och moderniserade rörelsepedagogiken. Tidigt introducerade han bollen som redskap och utformade en metod som bygger på träning av koordinerade rörelser för hela kroppen och där musiken, som följer rörelserna och inte tvärt om , är en viktig beståndsdel
Mellan 1934 och 1940 ledde Idla populära radiosända gymnastikpass, ofta med hustrun Leida vid pianot, och blev ”hela Estlands gymnastikfarbror”. Hans grupper uppmärksammades internationellt, bland annat i Helsingfors 1929, och han var drivande bakom de stora estniska spelen 1934 och 1939.
När Sovjetiska fronten närmade sig 1944 tvingades Idla, likt många ester, att fly. Tillsammans med familj, släkt och elever anlände han i september till Telegrafholmen vid Sandham, med en färdig metod och idégrund.
När Idla kom till Sverige introducerade han en helhetssyn på träning – där hela människan, kropp och psyke, är delaktiga. Metoden förenar form, rytm, koordination och musikalitet, och omfattar både löpning (där hela kroppen samverkar) och bollövningar. Genom Idlaflickorna väckte arbetet internationell uppmärksamhet. Mindre känt är att Idla också tränade barn och män.
Hans uttryck hämtade impulser från estnisk kultur, folkdansens steg och de nya bollidrotterna som nådde Estland på 1920-talet. I Sverige kallades han “Trollkarlen från Tallinn” – inte för trolleri, utan för att han gjorde vardagliga rörelser till skönhetsupplevelser (både med sin representationstrupp och i massuppvisningar).
Idlas idéer om rörelse i arbetslivet, barns motoriska lärande och funktionell träning är fortsatt aktuella. De utgör den kvalitetsgrund som Idlametoden och vår verksamhet vilar på i dag.
”Jag har försökt bygga en bro mellan konst och idrott och strävat efter en rörelseharmoni”
“Åldrandet börjar inte i ansiktet utan i benen”
”Jag har försökt bygga en bro mellan konst och idrott och strävat efter en rörelseharmoni”
